Till synes stängdes TioTusenTankar ned. 
Människor i min omgivning drog sig uppenbarligen inte för att använda mitt självrannsakande emot mig, min familj och vår hemmiljö. Unket gjort, men samtidigt enbart vad man kan förvänta sig av så fullständigt pantade personer.
Klåpare.

Nåja, här är jag, i ny upplaga - till en början bitvis anonym då jag ännu inte bearbetat syftet med bloggandet. Hur var det nu, gör jag det för min egen skull eller för att (de osynliga) polarna kan hålla sig uppdaterade om mitt liv som de i verkligheten här utanför varken bryr sig om eller är involverade i? 
Jag vill hålla det personligt och utifrån mina egna tankar och värderingar, inte beroende på vad jag anser att andra vill läsa om. Så ja, anonymiteten får sitta med ett tag och fb-connecten kommer inte aktiveras än.

Så att jag får skriva för mig själv, av mig själv, till mig själv.

Jag satt länge och grunnade på vad jag skulle skriva nu. Eftersom jag fortfarande känner mig lite obekväm med den ofrånkomliga (åtminstone om man bloggar online) officiella situationen så vet jag inte än vad jag ska dela med mig av. Jag gillar inte att bli placerad i någon låda, därför platsar jag inte under varken mode-, debatt-, barn- eller "bara för att-"blogg. Jag har ingen stämpel och det är jag rätt lycklig över, dock blir det svårare att definera mig och mitt skrivande. Just nu, i det här ögonblicket, är det nog enbart för att få fylla ett par rader och bli av med den skrivlust som regelbundet smyger sig på kvällstid trots att jag inte har något av värde att skriva om. Vet att det blir så mycket roligare att läsa om jag är just rolig, men det är jag inte 24 h/dygn. Definitivt inte. Som jag redan nämnt tidigare så blir den här bloggen inte till er läsares fördel utan min egen, så ni får helt enkelt stå ut med att jag emellanåt försvinner in i oförståeliga meningar. Sådant som bara spelar roll för mig, helt enkelt.

        Idag har varit en oproduktiv dag, har sysslat med mest ingenting. Det är förvisso inte så stor skillnad mot för vad jag i vanliga fall gör, men nu var det åtminstone självvalt och det kändes bra. Sitta och rulla tummarna till tystnad man själv skapat. 

Jag är ensam under veckan och ska försöka att åstadkomma så mycket som möjligt av det som är kvar för en egen försörjning (oavsett vad alla slagit i sig så njuter jag inte direkt av att vara någon lyxhustru) som förhoppningsvis innebär att jag inom kort kan betala vad jag åtagit mig utan att stå black månaden ut efteråt. Lär kännas kopiöst bra att veta att man gjort rätt för sig och kunna unna sig något just av den anledningen. Som läget ser ut idag måste jag be om någon sorts "veckopeng" (vilket är otroligt förnedrande efter att man uppkommit till en ålder av mer än 20 höstar) av min sambo. Min sambo har inte ställt upp på några sådana villkor, det ingick inte i avtalet då vi flyttade ihop av kärleken. Och jag känner mig fräck som måste be honom om det. Han har gjort det bra och varit mer än generös - även fast det kanske är pengar som hade gått åt till exakt samma saker om han hade varit hemma. 
Nåja. Äntligen ska min plånbok få bli full temporärt. Punkt.

        Flickebarnet sover sedan en stund tillbaka, hundarna har bäddat ner sig (och slitit sönder ännu ett lakan), de vardagliga sysslorna är avklarade och godnattcigaretten är rökt. Mina vänner och familj befinner sig i nuläget på olika platser i vårt avlånga land och fast, ensam, mitt i, här sitter jag och kommer på mig själv med att längta efter sällskap. Eftersom jag nyligen spenderat 3 dagar omgiven av en massa människor till höger och vänster så finner jag det relativt konstigt att jag så här tidigt efteråt, efter långa tågresor och övernattningar på en stenhård hörnsoffa, längtar efter samma sak igen. Skulle vilja resa bort och tappa bort mig i vimlet. Fly det tråkiga hemmalivet. Fly mitt tråkiga jag. 

Istället skriker jag för allt jag är värd på en plats där inga ljud uppstår. Effektivt.