Jag orkar inte med det faktum att mina dagar går från nollställda till fullspäckade på ett ögonblick.
Jag behöver framförhållning för att mitt liv ska gå runt, för att jag inte ska behöva gå och lägga mig det första jag gör när jag slagit upp ytterdörren hemma, för att mina djupa alveoler inte ska kläggas igen av ångest och stress. 
Jag hanterar inte stress speciellt bra, tråkigt nog. Press däremot är en helt annan sak och jag kan ibland arbeta mer effektivt om någon står bakom om mig och trycker på. Men att stressa över klockslag och ständigt gå runt med vetskapen om att det verkligen inte går att skjuta på en minut i bakhuvudet gör mina lemmar till gelé. Jag blir obrukbar och mina handlingar halvhjärtade. 

Skolan ringde in mig igår för att gå igenom sammanställningen av alla de formulär jag under utbildningens gång fyllt i. Jag meddelade kort att jag inte kunde närvara förrän idag, då tösen fortfarande var en aning klen (men egentligen mest för att jag visste att om jag skickar henne på dagis med lite ynka hosta så ringer dem hem mig igen efter 1 timme) Vi bestämde att synas 11.00, vilket för mig med barnlämning, hundpromenader, frukost och bussresa blir alldeles lagomt stressigt.
Kliver alltså upp strax efter 07, Ambra har såklart en helvetesdag och vill till att börja med inte kliva upp ur sängen. Sedan; inte borsta tänderna, inte borsta håret, inte ta på tröjan, inte byta blöja, inte ha mössa på sig (för att dölja det fruktansvärt oborstade håret), inte gå själv nerför trappen men inte heller bli buren, inte sitta vagnen och inte heller gå, väl inne på dagis vill hon inte hoppa ur vagnen, inte gå in, inte klä av sig, inte äta frukost, inte säga hejdå. 08.15 kommer jag utmattad därifrån, går raka vägen hem och tar ut hundkräken som står och väntar glatt i hallen. Lägger märke till när jag kommer in att jag dragit på mig lökringar redan 1 timme efter uppstigning så jag kastar mig i duschen. Äter en snabb frukost bestående av ett glas vatten och en cigarett. Ja jo, 4 st Fritt flyt för den delen också...

09.30 får jag ett sms från min psykolog som talar om att hon har en avbokad tid 14.30 som jag jättegärna får komma på, men vill jag ha den får jag knipa den snabbt annars ebjuds den till någon annan. Messar tillbaka ca 1 minut efter att jag mottagit hennes med att jag dyker upp på utsatt tid. 
10.30 står jag fullt munderad vid hållplatsen och väntar på bussen, som i vanlig ordning inte behagar dyka upp förrän 10.45 trots att den skall avgå 10.33 Jag tuggar sönder mina vantar under tiden. 
Fixar färdigt vad som ska göras på skolan, bokstavligen springer därifrån 13.30 till  Lidl för att hinna handla innan jag ska in till hjärnskrynklaren. Skyndar mig inne i affären, kastar ner grejerna i korgen så fort och hårt att äggen håller på att krasas, glömmer i all hast varenda frysvara som skulle med hem men lyckas på något sätt komma ihåg cigaretterna (prioritering, mina damer och herrar!), blir rädd när jag står i kassan för att jag ska ha handlat utanför min budgetgräns, och kortgräns för den delen med, och tror att jag kommer måste skämmas ögonen ur mig genom att behöva plocka av varor från bandet. Klarar summan med sisådär 40 kronors marginal. Kommer på att jag glömt påsar, frågar den ruttna, sura tanten i kassan om jag möjligtvis kan snika åt mig två påsar vilket jag naturligtvis inte kan om jag inte betalar för dem. Försöker rota fram 2 kr men inser att jag inte besitter några småpengar. Får betala två riksdaler med kortet för ett par sketna påsar. Stapplar sedan ut därifrån och märker att påsen med sköljmedel väger markant mycket mer än den andra så blir tvungen att packa om. Samtidigt hör jag telefonen blippa och se där, ett sms från psykologen;
Tack för att du hörde av dig, men har tyvärr inte kollat min telefon förrän nu så 14.30 tiden är redan tagen. Hör av mig igen senare gällande ny tid under veckan.

Det tar mig ca 300 meters irriterad gång innan jag faktiskt förstår att jag nu inte behöver bry mig om psykologen utan kan åka direkt hem. Under de 300 m hinner en uppsjö av diverse kräkframkallande känslor gå igenom kroppen på mig. Efter avklarade 300 m är jag enbart arg.

Imorgon väntar samma sak. Lets go fucking mental.

 

Syster Yster

1 november 2011 21:53

Blir både ledsen och glad samtidigt när jag läser. Dina texter är som en symfoni av Bach; man blir omsvept, inlindad, översköljd och omruskad. Din frustration, ilska och gråt i halsen berör lika starkt som en orkan. Språket är ditt. Kram!

E M

19 december 2011 02:50

Att bli jämförd med Bach är inget jag tar lätt på, det värmde som för stark glögg en ensam julaftonskväll.

Tack, o tack!

 

Kamilla

21 november 2011 08:39

Usch! När jag läser ditt inlägg känner jag verkligen stressen och pressen komma för att sedan vända i magen och lägga sig som en klibbig känsla i strupen..

http://kamillaveronicas.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Motvilliga spadtagnär ett hjärta slår vaktKärlek som är begravenmen bitvis intaktMan är klen under sin huvabesegrad i stridEn sten med en duvavila i fridMotvilliga spadtagett hjärta i nödKärlek som är begravenmen inte särskilt död ...

Alltså, jag är ledsen för min dåliga humor, men det här kan vara det roligaste jag ramlat över på väldigt väldigt länge.   Jag har de senaste 2 veckorna blivit terroriserad av Ambra med Pippi Långstrump (efter att ha avverkat flera månader med en...

Ni vet den där känslan man får av att nu, nu, kommer allt äntligen att ordna sig?   Well, I ain't feelin' it... ...

Kom att tänka på tre tillfällen när min reflektionsförmåga inte direkt låg på topp. Naturligtvis var det här på blodigaste allvar när det väl inträffade, nu ploppar det upp i huvudet emellanåt som kära minnen jag kan skratta gott åt. Men ändå, hur...

I brist på annat kör jag vad varenda modern bloggerska nu för tiden gör;   10 saker du inte visste om mig   1. Jag avskyr kaffe men älskar lukten av det! Kan sitta med näsan doppad i andras kaffekoppar och sniffa hur länge som helst. Det enda...