Kom att tänka på tre tillfällen när min reflektionsförmåga inte direkt låg på topp.

Naturligtvis var det här på blodigaste allvar när det väl inträffade, nu ploppar det upp i huvudet emellanåt som kära minnen jag kan skratta gott åt. Men ändå, hur tänkte jag?

• Precis i början av min och en barndomskamrats "rök-karriär" (kan väl tippa på att jag var runt 7-8 år när jag smygrökte för första gången) gjorde vi detta katastrofala misstag som bl a innebar mitt livs första, och vad jag vill minnas också sista, utegångsförbud. Vi hade dittills rökt munbloss på små fimpar min mamma lämpat efter sig i askkoppen, men en somrig juniförmiddag fick vi för oss att vi skulle försöka oss på att köpa egna cigaretter. Vi la upp en plan på hur vi skulle smussla oss in på Shell med en lapp "skriven" av min mamma där hon bad oss köpa cigaretter för hennes räkning då hon var rullstolsbunden och inte kunde ta sig dit själv. 
  Expediten på Shell tittade misstänksamt på mig och sa till slut att om han fick ringa till min mamma och prata med henne så kunde han sälja oss cigaretterna. Jag kunde ha hittat på ett nummer, givit honom numret till min döva farmor eller slagit in numret till Fröken Ur men nej, det gjorde jag inte. Jag gav honom mitt riktiga hemnummer och där svarade så klart morsan....

• När jag var 11 år gammal rymde jag hemifrån sent som attan en fredagskväll efter ett bråk med min pappa och hans sambo. Jag satt mig pengalös och utan ytterkläder på en barncykel med punkterade däck och cyklade 8 km in till byns tågstation, plankade mig på tåget och gick vid ankomst till busshållplatsen mitt i stan för att åka hem till min mamma. När jag kom dit upptäckte jag att jag inte hade någon nyckel med mig och min kära mor var på bröllopsresa i Frankrike vilket var anledning till varför jag var hos pappa överhuvud taget...
  Länge satt jag på verandan och klurade på hur jag skulle ta mig in, innan jag till slut insåg att jag inte under några som helst omständigheter skulle kunna göra det. Hur natten sedan fortlöpte minns jag inte riktigt, men fick i alla fall övernatta hos mammas väninna som på något vänster lyckats hitta mig huttrande där på bron, för att sedan dagen efter bli bortforslad till farsan igen. Bra där. Verkligen. 

• När jag var kanske året äldre, 12 alltså då, åkte jag bussen från skolan en kall februaridag och halvvägs hem blev jag så där akutmegajättekissnödig. Jag skruvade på mig och knep ihop knäna resten av resan och kutade snabbt som vinden hem när jag väl klivit av, bara för att upptäcka att jag även denna gång inte har någon nyckel med mig. Jag sliter och drar i ytterdörren, men ingen är hemma. Kastar mig ut i snödrivorna i trädgården och tänker att nöden inte har någon lag men samtidigt som jag drar ner brallorna ser jag granngubben ute på sin gård i full fart med att skotta snö. Kniper igen lite till och försöker fokusera: Jag.Måste.Ta.Mig.In.I.Huset
  Ser i ögonvrån att det står en snöskyffel lutad mot altanen så jag rycker åt mig den, släpar den runt på baksidan av huset och hugger ner det ena lilla källarfönstret för att sedan snabbt hoppa in. Det har aldrig varit så skönt att få gå på toaletten i hela mitt liv! Dock fick jag dra en rövarhistoria som min mamma verkligen inte gick på om hur ett par buspojkar kastat frusna äpplen på fönstret så det pajade. 
  Vi har talat ut om det efteråt och skrattat, men en tjej på 12 bast ska liksom bara inte göra inbrott i sitt eget hem för att kunna gå och kissa, det var alldeles för pinsamt för mig att erkänna just då. 

I brist på annat kör jag vad varenda modern bloggerska nu för tiden gör;

10 saker du inte visste om mig

1. Jag avskyr kaffe men älskar lukten av det! Kan sitta med näsan doppad i andras kaffekoppar och sniffa hur länge som helst. Det enda kaffe jag druckit och faktiskt kunnat tänka mig att fortsätta med var min farfars, på gammeldags vis såklart med sockerbit i mungipan och kaffet på fat.

2. Jag väger över 100 kg men är "för smal" för en Gastric bypass

3. Jag dömer ut saker innan jag gett dem en chans. Jag tittar inte på en film om dess fodral ser tråkigt ut, oavsett om det är en väl omtalad film. Jag skulle aldrig någonsin få för mig att titta på Frasier, How I met your mother eller The big bang theory för att jag helt enkelt bestämt mig för att de serierna är apdåliga. Jag provar inte kläder som ser stickiga ut. Jag köper aldrig varor med utländsk härkomst då jag intalat mig att dessa kan ge mig exempelvis Salmonella.

4. Jag lider av en ärftlig bindvävssjukdom kallad Ehlers Danlos syndrom vilken gör mig otroligt lat... (skämt åsido, den gör mig överrörlig och orsakar luxationer och instabilitet i bl a knän, axlar, fingrar och fotleder)

5. Mina naglar växer oerhört fort medan mitt hår i princip inte växer alls

6. Jag börjar lätt skämmas för mina armar om jag befinner mig i folksamlingar, men kommer på mig själv sekunden efteråt och undrar, varför ska jag behöva göra det? Jag ser ut såhär, take it or leave it.

7. Jag har glömt bort hur man visslar

8. Om det fanns skor som passade mina extremt breda fötter skulle jag ha strl 35. Jag får alltid köpa minst 3 storlekar för stort för att ens få in fötterna. Detta gör också att jag 364 av årets 365 dagar har skavsår då alla skor glappar.

9. Jag äger inte ett enda par jeans.

10. När jag var liten drack jag "saften" ur olivburkar och tuggade på folie.

Känner ni er tillräckligt uppdaterade med onödigt vetande nu?

På tal om Prinsessan och grodan, är inte Evangeline ett väldigt fint namn?

Just sayin'...

När du nuddar himlen

darrar hela världsalltet av välbehag

Dygnrytmen har blivit helt... fuckad på ren svenska.

Sömnen har utan min vetskap krupit allt längre och längre ifrån mig och jag kommer på mig själv med att ligga och fundera över hur huvudet orkar när kroppen inte gör det. 

När blev det såhär? Hur många nätter har jag suttit uppe nu? Har jag sovit något alls?

Helgen har varit allt annat än driftig. Jag tog mod till mig när jag hämtade Ambra från dagis i fredags och tänkte att nu, imorgon och alla dagar efter det, ska jag vara en kreativ mamma. En cool mamma. En bra mamma. 

En sådan som klipper och klistrar, låter sitt barn hjälpa till vid matlagning och disk, som läser böcker till läpparna blöder och drar runt en pulka till armarna går av.

Men jag skyllde på vädret i slutändan som jag så ofta gör.

Det var vädrets fel att jag inte orkade mig ut en enda minut under lördagen utan hellre valde att titta på Emil i Lönneberga tiotusenmiljarderjävlagånger om.  Vädrets fel att jag stoppade in Felix gräddstuvade pyttipanna i mikron och matade både mig själv och Ambra med. Vädrets fel att mina tankar vandrade åt det syndiga hållet allt eftersom dygnets få minuter tickade förbi; Ska hon inte sova snart? Hur mycket energi kan hon ha? Kan inte den här dagen bara vara över?

Under lördagskvällen när allt var tyst och lugnt och barnet sov fridfullt sedan många timmar tillbaka sitter jag och lovar samma sak. Imorgon ska vi leka. Imorgon ska jag vara duktig. Imorgon ska jag vara glad. 

Det var grått och trist och kallt även på söndagen, så jag antar att det var vädrets fel att det inte blev av då heller. 

Ambra, min Ambra. Sådan tur jag har att du orkar med mig. Sådan tur jag har att jag födde en liten som är den mest tillmötesgående och accepterande individ jag stött på. Sådan tur jag har att du älskar mig trots att jag ligger på soffan och dag efter dag inväntar bättre tider och samtidigt glömmer bort att livet finns här, nu, rakt framför mig med dig och dina upplevelser, erfarenheter, lärdomar och framsteg. 

Tänk om jag hade varit mer klar i huvudet, tänk om jag kunnat rätat ut mig själv en gång för alla. 

Så mycket bättre du och jag hade haft det ihop då. Du är värd så mycket mycket mer.