Jag orkar inte med det faktum att mina dagar går från nollställda till fullspäckade på ett ögonblick.
Jag behöver framförhållning för att mitt liv ska gå runt, för att jag inte ska behöva gå och lägga mig det första jag gör när jag slagit upp ytterdörren hemma, för att mina djupa alveoler inte ska kläggas igen av ångest och stress. 
Jag hanterar inte stress speciellt bra, tråkigt nog. Press däremot är en helt annan sak och jag kan ibland arbeta mer effektivt om någon står bakom om mig och trycker på. Men att stressa över klockslag och ständigt gå runt med vetskapen om att det verkligen inte går att skjuta på en minut i bakhuvudet gör mina lemmar till gelé. Jag blir obrukbar och mina handlingar halvhjärtade. 

Skolan ringde in mig igår för att gå igenom sammanställningen av alla de formulär jag under utbildningens gång fyllt i. Jag meddelade kort att jag inte kunde närvara förrän idag, då tösen fortfarande var en aning klen (men egentligen mest för att jag visste att om jag skickar henne på dagis med lite ynka hosta så ringer dem hem mig igen efter 1 timme) Vi bestämde att synas 11.00, vilket för mig med barnlämning, hundpromenader, frukost och bussresa blir alldeles lagomt stressigt.
Kliver alltså upp strax efter 07, Ambra har såklart en helvetesdag och vill till att börja med inte kliva upp ur sängen. Sedan; inte borsta tänderna, inte borsta håret, inte ta på tröjan, inte byta blöja, inte ha mössa på sig (för att dölja det fruktansvärt oborstade håret), inte gå själv nerför trappen men inte heller bli buren, inte sitta vagnen och inte heller gå, väl inne på dagis vill hon inte hoppa ur vagnen, inte gå in, inte klä av sig, inte äta frukost, inte säga hejdå. 08.15 kommer jag utmattad därifrån, går raka vägen hem och tar ut hundkräken som står och väntar glatt i hallen. Lägger märke till när jag kommer in att jag dragit på mig lökringar redan 1 timme efter uppstigning så jag kastar mig i duschen. Äter en snabb frukost bestående av ett glas vatten och en cigarett. Ja jo, 4 st Fritt flyt för den delen också...

09.30 får jag ett sms från min psykolog som talar om att hon har en avbokad tid 14.30 som jag jättegärna får komma på, men vill jag ha den får jag knipa den snabbt annars ebjuds den till någon annan. Messar tillbaka ca 1 minut efter att jag mottagit hennes med att jag dyker upp på utsatt tid. 
10.30 står jag fullt munderad vid hållplatsen och väntar på bussen, som i vanlig ordning inte behagar dyka upp förrän 10.45 trots att den skall avgå 10.33 Jag tuggar sönder mina vantar under tiden. 
Fixar färdigt vad som ska göras på skolan, bokstavligen springer därifrån 13.30 till  Lidl för att hinna handla innan jag ska in till hjärnskrynklaren. Skyndar mig inne i affären, kastar ner grejerna i korgen så fort och hårt att äggen håller på att krasas, glömmer i all hast varenda frysvara som skulle med hem men lyckas på något sätt komma ihåg cigaretterna (prioritering, mina damer och herrar!), blir rädd när jag står i kassan för att jag ska ha handlat utanför min budgetgräns, och kortgräns för den delen med, och tror att jag kommer måste skämmas ögonen ur mig genom att behöva plocka av varor från bandet. Klarar summan med sisådär 40 kronors marginal. Kommer på att jag glömt påsar, frågar den ruttna, sura tanten i kassan om jag möjligtvis kan snika åt mig två påsar vilket jag naturligtvis inte kan om jag inte betalar för dem. Försöker rota fram 2 kr men inser att jag inte besitter några småpengar. Får betala två riksdaler med kortet för ett par sketna påsar. Stapplar sedan ut därifrån och märker att påsen med sköljmedel väger markant mycket mer än den andra så blir tvungen att packa om. Samtidigt hör jag telefonen blippa och se där, ett sms från psykologen;
Tack för att du hörde av dig, men har tyvärr inte kollat min telefon förrän nu så 14.30 tiden är redan tagen. Hör av mig igen senare gällande ny tid under veckan.

Det tar mig ca 300 meters irriterad gång innan jag faktiskt förstår att jag nu inte behöver bry mig om psykologen utan kan åka direkt hem. Under de 300 m hinner en uppsjö av diverse kräkframkallande känslor gå igenom kroppen på mig. Efter avklarade 300 m är jag enbart arg.

Imorgon väntar samma sak. Lets go fucking mental.

Jag viskar avståndskärlek 
till dig 
när mina stämband inte hörs 

Jag sluter mina ögon 
runt dig 
när mina armar inte törs 

Till synes stängdes TioTusenTankar ned. 
Människor i min omgivning drog sig uppenbarligen inte för att använda mitt självrannsakande emot mig, min familj och vår hemmiljö. Unket gjort, men samtidigt enbart vad man kan förvänta sig av så fullständigt pantade personer.
Klåpare.

Nåja, här är jag, i ny upplaga - till en början bitvis anonym då jag ännu inte bearbetat syftet med bloggandet. Hur var det nu, gör jag det för min egen skull eller för att (de osynliga) polarna kan hålla sig uppdaterade om mitt liv som de i verkligheten här utanför varken bryr sig om eller är involverade i? 
Jag vill hålla det personligt och utifrån mina egna tankar och värderingar, inte beroende på vad jag anser att andra vill läsa om. Så ja, anonymiteten får sitta med ett tag och fb-connecten kommer inte aktiveras än.

Så att jag får skriva för mig själv, av mig själv, till mig själv.

Jag satt länge och grunnade på vad jag skulle skriva nu. Eftersom jag fortfarande känner mig lite obekväm med den ofrånkomliga (åtminstone om man bloggar online) officiella situationen så vet jag inte än vad jag ska dela med mig av. Jag gillar inte att bli placerad i någon låda, därför platsar jag inte under varken mode-, debatt-, barn- eller "bara för att-"blogg. Jag har ingen stämpel och det är jag rätt lycklig över, dock blir det svårare att definera mig och mitt skrivande. Just nu, i det här ögonblicket, är det nog enbart för att få fylla ett par rader och bli av med den skrivlust som regelbundet smyger sig på kvällstid trots att jag inte har något av värde att skriva om. Vet att det blir så mycket roligare att läsa om jag är just rolig, men det är jag inte 24 h/dygn. Definitivt inte. Som jag redan nämnt tidigare så blir den här bloggen inte till er läsares fördel utan min egen, så ni får helt enkelt stå ut med att jag emellanåt försvinner in i oförståeliga meningar. Sådant som bara spelar roll för mig, helt enkelt.

        Idag har varit en oproduktiv dag, har sysslat med mest ingenting. Det är förvisso inte så stor skillnad mot för vad jag i vanliga fall gör, men nu var det åtminstone självvalt och det kändes bra. Sitta och rulla tummarna till tystnad man själv skapat. 

Jag är ensam under veckan och ska försöka att åstadkomma så mycket som möjligt av det som är kvar för en egen försörjning (oavsett vad alla slagit i sig så njuter jag inte direkt av att vara någon lyxhustru) som förhoppningsvis innebär att jag inom kort kan betala vad jag åtagit mig utan att stå black månaden ut efteråt. Lär kännas kopiöst bra att veta att man gjort rätt för sig och kunna unna sig något just av den anledningen. Som läget ser ut idag måste jag be om någon sorts "veckopeng" (vilket är otroligt förnedrande efter att man uppkommit till en ålder av mer än 20 höstar) av min sambo. Min sambo har inte ställt upp på några sådana villkor, det ingick inte i avtalet då vi flyttade ihop av kärleken. Och jag känner mig fräck som måste be honom om det. Han har gjort det bra och varit mer än generös - även fast det kanske är pengar som hade gått åt till exakt samma saker om han hade varit hemma. 
Nåja. Äntligen ska min plånbok få bli full temporärt. Punkt.

        Flickebarnet sover sedan en stund tillbaka, hundarna har bäddat ner sig (och slitit sönder ännu ett lakan), de vardagliga sysslorna är avklarade och godnattcigaretten är rökt. Mina vänner och familj befinner sig i nuläget på olika platser i vårt avlånga land och fast, ensam, mitt i, här sitter jag och kommer på mig själv med att längta efter sällskap. Eftersom jag nyligen spenderat 3 dagar omgiven av en massa människor till höger och vänster så finner jag det relativt konstigt att jag så här tidigt efteråt, efter långa tågresor och övernattningar på en stenhård hörnsoffa, längtar efter samma sak igen. Skulle vilja resa bort och tappa bort mig i vimlet. Fly det tråkiga hemmalivet. Fly mitt tråkiga jag. 

Istället skriker jag för allt jag är värd på en plats där inga ljud uppstår. Effektivt.